Vet inte om det egentligen är osmakligt att blogga om min fars död men jag började blogga för att få skriva av mig och detta är något jag behöver få älta lite.
Väljer därför att skriva lite om de sista dygnen och om någon anser det dumt så får ni hoppa över att läsa.

I måndags hade jag tänkta att åka tillbaka till Kolmården för att vara med pappa. Min syster ringde på förmiddagen och sa att det var dumt av mig att åka, jag skulle förmodligen inte hinna fram i tid och jag var inte i stånd till att köra bil.
Valde att gå hem från jobbet och låg i min säng och höll telefonkontakt med mina syskon.
Vid 8 tiden på kvällen beslutade jag mig ändå för att åka. Kastade ner kläder i en väska och stressade iväg. När beslutet väl var taget blev det enormt stressigt. Var livrädd att inte hinna fram.
Det var mörkt och regnigt och jag var stressad så jag var nog inte världens bästa bilförare. Kom fram vid 12 -tiden på natten och min pappa levde fortfarande.
Jag, Helen och Mats satt sedan i ett dygn vid pappas sida och grät, pratade, ältade, skrattade och mådde dåligt.
Vi sov och åt ytterst lite, bara mängder med kaffe och cigaretter!

Pappa sov hela tiden och rosslade väldigt illa. I perioder fick han svårt att andas och varje gång trodde vi att det var över. Det var så jobbigt varje gång det hände.
På tisdagkvällen hade man nästan vant sig vid detta och jag trodde aldrig att det skulle ta slut.
Samtidigt som man inte vill att sin pappa ska dö så kände man att det måste få ta slut snart.

Vid 21.30 ringde jag en närliggande pizzeria och beställde en kebabrulle. När jag ska gå för att hämta den sa min syster att pappa började bli kall om händerna, ett tecken på att det närmar sig slutet.
Frågade om jag skulle våga gå och vi kom överens om att jag kunde det. Det var en tur på ca 10 min fram och tillbaka och det skulle jag hinna. Vi visste ju inte heller om det var slutet.
Gick iväg och det tog 2 sekunder dit. Tillbakavägen kändes det som om jag gick i en halvtimme. Blev så glad när jag klev ur hissen och inte hörde någon gråta. När jag öppnade dörren till pappas rum hörde jag hans tunga andetag. Kände en glädje över att jag hunnit tillbaka. Ett steg till in i rummet ropar Helen att jag ska skynda mig in.
I samma sekund som jag kommer fram till pappa och tar tag i hans arm, tittar han upp och tar sitt sista andetag.
Han dog med alla tre barnen i sin närhet och vi höll i hans händer.

Ett kaos utbryter men det blir sedan lugnt. På något sätt kändes det så skönt att det var över.
Helen och några sköterskor gör i ordning pappa och hans rum. När Mats och jag kommer in igen är det så fint på rummet med levande ljus och kort på pappa.
Helen har klätt pappa i vit skjorta och en fin tröja. I hans hand håller han en röd ros.

Helen och jag satt hos pappa ytterligare några timmer efteråt. Det var så fint och lugnt.
Detta dygn är både det jävligaste och finaste jag upplevt. Är så otroligt glad att jag åkte och fick vara med mina syskon vid detta tillfälle.
Vi syskon har kommit varandra så nära och vi har delat så stor sorg ihop. Vi har även pratat minnen tillsammans. Alla minns vi ju lite olika saker och det var trevligt att höra de andras minnen. 
Mats har altid varit väldigt tyst och inbunden. Detta dygn har jag sett sidor hos honom som jag aldrig tidigare sett. Jag har en fantastisk bror med ett oerhört stort hjärta.
Helen har tvingats vara den starka av oss och fått svara på miljarder frågor från oss. Hon jobbar på våningen ovan pappa och denna situation är inte ny för henne även om jag inser att det är stor skillnad när det gäller sin egen pappa. 

Tusen tack pappa för att du gav mig så fina syskon!

Dagen efter ältade vi igen och Helen och jag åkte upp ännu en gång till pappa och tog ett sista farväl. Valde sedan att åka vidare hem till Göteborg. Saknade min egen familj enormt mycket och ville bara hem och krama barnen. 
På vägen hem mötte jag upp Mats i Norrköping. Vi åkte till mormors grav. Mats ville dit för att fråga henne om pappa kommit fram ordentligt :)

Jag kommer nog inte att skriva mer om min sorg för pappa i min blogg. Nu vill jag använda bloggen till att ta mig tillbaka till verkligheten. Att jag redan i morgon skriver om något roligt eller annat innebär inte att jag glömt eller kommit över, det innebär att jag går vidare i livet. Min sorg kommer jag att få leva med och jag kommer nog älta vidare med min familj, bara inte i bloggen.