Jag har nu insett att jag har blivit gammal, detta pga alla runt om mig börjar att skilja sig!
För några år sedan var jag och mina vänner i den fasen att vi träffade killar och kom med våra förlovningsringar och var superstolta! Vi kände oss så vuxna och livet började på allvar...
Vi visste inte då vad som väntade oss!
Jag och alla tjejerna hade år av lycka och gled på rosa moln.
En del av oss träffade män med barn och blev vuxna snabbare och en del fortsatte att leva livet fullt ut.

Åren gick och vi som nyligen skrytit om våra ringar kom nu istället och skröt över våra gravida magar! En efter en var med barn och nu kände vi oss riktigt vuxna.
Istället för träffar på Farellis och Deep möttes vi på "magplasket" och div föräldraträffar. Vårat huvudämne var hur vi ammade, när våra barn bajsade och hur mycket mat de åt. 
Vi ringde varandra titt som tätt och pratade om våra barn och klagade lite på våra män. 
Det var i detta stadiet jag tänkte fortsätta att vara resten av mitt liv. Istället har en efter en genomgått en skilsmässa och istället för att prata barnbajs har jag fått diskuterat hurvida växelvis boende är bra, hur stort ska underhållet vara och vem ska betala dagisavgifter?
Och vad är det rätta svaret på ovestående frågor? Den som ger mig det ultimata rätta svaret vinner 1 miljon!
Jag har insett att alla är olika och det som är rätt för en person kan vara fel för någon annan. 
Eftersom jag själv varit delaktig i en skilsmässa som bonusmamma har jag en del erfarenheter och jag kan idag tala om hur jag INTE vill ha det. Frågan är hur lätt det är att efterleva? 
Jag och Raffa bor i ett område utanför Göteborg där det är rena rama "Bullerbyn". Alla barnen, oavsett ålder, leker och tar hand om varandra. Mina barn kan springa ut nakna och barfota och leka hela dagarna utan att någon bryr sig! 
Jag vill verkligen inte att de ska gå miste om detta liv. Det liv mina barn lever är det jag alltid velat ge mina barn!
För några år sedan hade det inte varit några problem för mig och Raffa att gå isär. Någon av oss hade haft råd att bo kvar och fortsätta ge våra barn detta liv. 
Idag är läget annorlunda. Våra lån är så pass höga att ingen av oss har råd att bo kvar utan den andre. Skulle Raffa och jag välja att separera så skulle barnen få flytta till nytt område, byta dagis och byta ut alla sina vänner. 
Jag vägrar att låta min barn genomgå detta. Mina barn ska gå på det dagiset som de är vana vid, de ska ha de kompisar de är vana vid och de ska ha de vuxna de är vana vid att vända sig till. 
Raffa och jag äger även ett företag ihop, vilket gör att även om vi skulle separera  så skulle vi behöva arbeta tillsammans och hur enkelt skulle det bli?
Vi har insett at vi inte kan gå isär. Vill vill verkligen inte ge våra barn det jobbiga livet. 
Jag kan inte tänka mig att leva utan mina barn varannan vecka. Denna  idé är i grunden väldigt rättvis för föräldrar men vilket liv ger det våra barn?
Hur skulle du må att byta boende varannan vecka? Det finns ingen vuxen människa som skulle vilja ha det så men vi vill att våra barn ska växa upp så?
Jag står fast vid att barn ska ha en fast punkt i livet men vem ska då mest rättvis ha denna punkt? Är det korrekt att barnen ska behöva välja mellan mamma och pappa?Jag är själv skilsmässobarn och det största felet mina föräldrar gjorde var att de lät mig göra ett val. Hur faan ska man kunna välja mellan mamma och pappa? Som vuxen förälder skulle du aldrig vilja mellan något av dina barn?  Varför ska våra barn ta det valet? 
Jag är som tur är fortfarande väldigt kär i Raffa och det pirrar i kroppen när jag ser honom. Han ger mig så mycket och jag är oerhört stolt över att vara hans fru. Trots detta är jag ibland osäker på om han är den rätta människan för mig och jag kan ibland tänka mig att lämna honom, men vid blotta tänken påå alla dessa hemska val som jag måste ta för barnens skull gör att jag alltid lovar mig själv att jobba lite till på relationen,

Raffa är min stora kärlek och även om han inte alltid är perfek så är jag villig att slita blod, svett och tårar för att få detta förhållande att fungera.
Mina barn ska växa upp i en kärnfamilj, bo i "Bulleribyn", ha sina kompisar och gå på samma dagis!
Jag vill verkligen rekommendera alla att gå i famlijeterapi, Raffa och jag har gjort det i 4 år!
Prata med varandra. Ta en dag där ni är ensamma och kan uppleva det ni en gång hade från början. Tänk igenom vad det en gång var ni föll för hos denna man/kvinna.
Fundera på om det blir så mycket bättre med en annan partner?

Vid en väldigt infekterad situatinon sa min mans ex en gång: Ni ska hela tiden vara "Happyfamily"!
Detta ord lever vi på idag! Vi är "Happy family" även om det är väldigt tufft ibland!


Dagens Mia Thörnblom:

Jag var väldigt osäker på om jag skulle våga bli kär i Raffa när jag träffade honom för 7 år sedan, jag är så glad och nöjd med mig själv som släppte honom in i mitt liv!

Tack så mycket för en underbar man. Han har sina brister men i det stora hela gör han mig till en lycklig kvinna. Han får mig att må bra och trivs med livet!

Hjälp mig att hålla ihop min familj så att vi kan vara den kärnfamilj som jag vill fortsätta att vara!