Leonie tränar på att äta själv, det går sådär kan man väl säga.


Denna bild får respresentera att småbarnsåren snart är över för min del. Har insett den senaste veckan att de "värsta" åren är över för vår del snart. Enligt statiskt sker de flesta skiljsmässor innan barnet fyllt två år och vårt äktenskap har nu överlevt två barns första två år. Blöjhink och Skötbord åker snart på tippen, och barnstolen ställs undan för att bara användas för små gäster. Leonie har fortfarande blöja men, utan att jag har tränat henne, börjar hon mer och mer att hellre gå på toaletten. hade det varit sommar och mindre kläder på henne hade jag kört stenhårt utan blöja. Tjejerna klarar sig ganska bra själva på morgonen, de har kompisar som de följer med hem. Det är heller aldrig några problem med att ha barnvakt åt dem. De reagrerar inte när vi går från dem. Med Emilia kan jag föra ganska vuxna disskutioner. Jag måste erkänna att jag njuter för fullt av att de börjar bli så självständiga. Jag är nog mer än storabarnsmamma än bebismamma, även om inget är så underbart som en nyfödd bebis. Nu ser jag istället fram emot att snart få göra läxor med Emilia, skjutsa dem till olika träningar, ge dem veckopeng och se dem skapa sina egna små liv. Vi har gjort många resor med barnen medan de varit små, men jag måste säga att jag längtar efter de resor vi ska göra framöver. Det kommer framöver att bli lite mer semester för mig än vad det varit tidigare. Min förhoppning är att barnen även när de blir stora ska vilja resa med oss. Jag har vissa resmål som jag gärna vill besöka, men som jag sparar tills tjejerna är större, bla Nya Zeland, Sydafrika och Kambodja.
Även om det känns skönt att småbarnsåren är över, finns det ändå viss sorg över det hela. Ingen mer mjuk och go bebis i min famn. Det man har längtat efter under många år är nu över.
Den åldern tjejerna är i nu känns så ultimat, jag vill stanna tiden. Emilia fyller snart 5 år och den första trotsiga tiden är över. Hon är en go och mysig tjej som hela tiden imponerar på mig med allt hon kan. Leonie, som nyligen fyllt 2 år, babblar för full. Man förundras varje dag över hennes små meningar och ord som tillkommer.
Jag är också grymt stolt över att Raffa och jag har fixat detta. Många i vår närhet har gått skilda vägar, men vi har kämpat vidare. Ett äktenskap är inte det enklaste och man får verkligen slita för att få till det ibland. Vi har gått igenom ganska jobbiga perioder det senaste året, och en del grejer hade nog lätt kunnat få någon att ge upp. Nu när man har fixat det känns allt så självklart. På vårt bröllop lovade jag Raffa att vi skulle gunga gungstol tillsammans när vi blev gamla. Idag känns det som om vägen dit blir väldigt bra.


Önskar Er alla en bra dag.
Njut av den familj du har och ge dem gärna en extra kram idag ♥