För 7 år sedan träffade jag min nuvarande man. När han sa att han hade en son redan på 7 år tänkte jag över huvudtaget inte på vad det skulle innebära för mig. Jag var lite naiv och såg bara framför mig hur jag skulle kunna spela fotboll med killen och hjälpa honom med läxorna! Det verkade ju skoj och jag brydde mig inte så mycket mer.
Det skulle senare visa sig vara grymt mycket mer jobbigt än jag någonsin kunde tänka mig. När första tiden av "rosenröd kärlek" lagt sig och vi alla skulle bli en vardag började problemen.
Nu först insåg jag att det inte bara fanns en söt kille som ville spela fotboll utan även en mamma och ett ex!
Under de första åren så var det väldigt mycket bråk, svartsjuka och skit mellan mig, mannen och exet. Det gick så långt att vi var i länsrätten och jag la all min energi på att hata henne.
En dag insåg jag att detta håller inte. Ska jag leva med Raffa måste vi hitta en lösning. Sonen for illa och vi alla mådde dåligt.
Vet inte hur det blev bestämt men en dag satt vi alla fyra ( jag, min man, exet och hennes nya) och diskuterade hur vi skulle ha det i framtiden.
Resultatet blev väldigt bra och idag anser jag mig vara vän med min mans ex. Jag vet att hon idag respekterar mig och låter mig både vara arg på  och krama hennes son.
Vi var även gravida samtidigt och bjudna på varderas barns dop. Hon fixade min frisyr och make up inför vårt bröllop som hon också var på.
Jag kan idag ringa henne och prata om problem/planering och andra saker som gäller sonen, vilket är riktigt bra eftersom min man är dålig på att framföra det hon och han pratar om :)

Ändå tycker jag fortfarande att det är svårt/krångligt och lite obekvämt att ha bonusbarn.
Jag kan inte helt få till mitt liv med ett barn till som jag inte varit med och skapat och som andra fattar beslut om. Många gånger skäms jag för mina tankar och det är inte alltid lätt att få andra att förstå vilka situationer man hamnar i.
Väldigt ofta får man höra att "du visste vad du gav dig in på när du träffade din man". Hur skulle jag kunna veta det?
Jag har aldrig tidigare varit bonusmorsa så det är väl inte så lätt att veta vad man ger sig in på?

Jag anser att man växer med sin uppgift i livet. Det innebär att jag har vuxit med min uppgift att vara mamma till två tjejer på 4 år och 1 1/2 år. Jag har aldrig vuxit med uppgiften att vara mamma till en 14 årig kille!
Jag tycker idag att det är underbart att leka med barnen hela dagarna men vid 7-tiden på kvällen ser jag fram emot egen vuxentid. Det har jag inte med en 14 åring! Han är ju uppe lika länge som oss!
Jag och hans mamma är väldigt olika som personer och det visar sig väldigt väl när det kommer till uppfostran!
Jag är den klockrena "elaka styvmamman" när det gäller sonen, och det är inte alltid så kul. Jag har regler och rutiner i hemmet som hon inte är i närheten av.
För mina barn blir det inga problem för det är vad de är vana vid och jag kan stå för det jag anser rätt.
Men när jag ska låta samma regler gälla för sonen känner jag mig hemsk. Jag vet ju att hos mamman får han vara vaken längre, får äta godis oftare, får hjälp med mer grejer och skjutsas oftare.

Jag känner att jag  går på tå när han är här. Vill vara snäll så han trivs här men samtidigt måste jag hålla på mina regler för mina barns skull. Lite konstigt om han får äta godis på söndagar men inte mina....

Sen detta med den ekonomiska biten. Detta år har jag och Raffa slitit enorm med vår ekonomi och tvingats dra in på ganska mycket. Vi kan inte längre göra allt vi gjorde tidigare och vi måste tänka både en och två gånger innan vi unnar oss något.
Alla i familjen får dra sitt strå till  stacken vad gäller ekonomi men inte bonusen!
Där känns det som om det han vill göra och det hans mamma ber om SKA vi säga ja till, annars är det ju synd om honom!
Senast gällde det biljetter till KISS i Stockholm. Sonen bokade bästa platserna och hans mamma ansåg att detta var något som Raffa godkännt och vi skulle stå för. Biljetterna gick på 2900 kr och då tillkom resa till Stockholm och boende och mat!
Detta är mer pengar än vi förbrukat på nöje på flera månader! Vi tvingas numera att tacka nej till det mesta som vi bjuds in på.
Känns väldigt orättvist att han ska få det han vill medan vi andra får snåla.

Jag känner också att mitt hem inte blir lika privat längre. Jag kan inte längre gå naken eller i bara trosor när han är här. Det är ju inte så att det är viktigt men det känns konstigt att behöva tänka sig för i sitt eget hem. Jag vet också att han berättar mycket om vad som händer här hemma för sin mamma. Även om hon är en vän idag så känns det konstigt att någon annan vet när jag grälar med Raffa eller diskuterar andra känsliga grejer!

Jag gillar min bonus väldigt mycket. Han är en väldigt söt, go och kärleksfull kille. Mina barn avgudar sin storebror och längtar efter honom varje sekund som han inte är här. Det jag skriver är inget emot honom eller hans mamma, bara tankar om hur det är att ha ett bonusbarn.
Jag längtar till den dagen han är vuxen och jag kan förklara min situation för honom på ett helt annat sätt. Jag hoppas och tror att han ändå gillar mig för den jag är och att vi kommer hålla ihop även framöver.